Raphael Mabo : Reflektioner om Hanssons "Mästarens dröm", kristen väckelse i Kina

Som god skönlitteratur ofta innebär, så innehåller även Hanssons ”Mästarens dröm” mängder av konflikter och motsättningar. I centrum får vi lära känna tvillingsystrarna Agnes och Adina, där Agnes framställs som den mer reflekterande och osäkra av dem, det är mer från hennes perspektiv, hennes röst, som berättelsen skrider fram. Det är unga kvinnor som lämnar Sverige och sin fader och lillebror Emmanuel kvar, för att bege sig till Kina och missionera från en bas i Changsha. Modern är i himlen. Dessa systrar drivs av sin kärlek till Gud och kärleken till deras mission som handlar om att frälsa hedningar, ja att helt enkelt hjälpa dem. Det är i deras ögon en akt av kärlek. Som främsta inspirationskälla återkommer James Hudson Taylor löpande i romanen som en person de ser upp till. Kanske främst för att deras egen mor var född i samma by som honom. (Hansson 2005, 74).

Kaos i ett främmande land

Som läsare förstår jag tidigt att dessa systrar inte har läst på om landet de ska verka i. En begravningsprocession klädd i vitt bemöts av Agnes som ”Så… ovärdigt!” (Hansson 2005, 59). Vitt är dödens färg i Kina, inte svart som i det Sverige som systrarna har vuxit upp i. När båten anländer till Shanghai beskrivs det utifrån skräck och chock (Hansson 2005,70). Det enorma myllret av ”hedningar” som är ”eländigt klädda människor”. Men när de kommer fram till missionen, som är härbergad i ett palats i staden, så skänker sig friden över dem och de känner lugnet och värmen. ”Som att komma från helvetet till paradiset” (Hansson 2005, 73). Ja, detta kaotiska och främmande Kina, med paradiset hos den egna kulturen, den egna tron och likasinnande människor med samma kultur, där den egna kulturen och religionen blir normen som man mäter omgivningen efter och omgivningen blir fel och annorlunda och skrämmande för den skiljer sig från den norm som de är vana vid. Det är framförallt hos Agnes denna tveksamhet till Kina och den kinesiska kulturen finns, medan Adina har det enklare. Agnes oro ligger i att det kristna budskapet ska förvrängas när det anpassas till den kinesiska kulturen, vilket vi kan förstå genom de reflektioner hon gör genom att Gud på kinesiska blir Shang-Ti som betyder högste regent, den högste maktinstans i den fysiska världen (Hansson 2005, 79). Hennes motstånd mot Kina visas också i att när de skriver brev till sin fader så vill Adina att de undertecknar med sina kinesiska namn med kinesiska skrivtecken men Agnes motsätter sig detta. För henne är det viktigt att vidhålla vid en tydlig skillnad mellan det kristna och det hedniska, vilket blir en kontrast mot delar av hennes omgivning – framförallt Pastor Berg och hennes syster Adina – som vill anpassa det kristna budskapet till den kinesiska kulturen. Agnes räds det hon kallar för det ”hedniska mörkret” (Hansson 2005, 92). Hon återkommer ofta i berättelsen till att kineserna är ”som barn” (Hansson 2005, 107).

Kulturkrocken mellan missionärerna och folket

Den dominerande konflikten i Hanssons bok, som är den jag väljer att diskutera här, det är kulturkrocken mellan västerländska missionärer och det kinesiska folket, med fokus på den svenska missionen. Det är i början av 1900-talet som är berättelsens scenario, några år efter James Hudson Taylors död 1905 och med en bakgrund av ökande oroligheter i Europa och växande konflikter mellan Tyskland och andra länder, första världskrigets början – som också påverkade relationen mellan de olika missionerna i Kina. Det är i sig intressant att religion och politik går in varandra även när religionen är samma (det blev inte längre lämpligt samarbeta med den tyska missionen exempelvis). Detta var även en tid av växande inre oroligheter och politiskt maktspel i ett Kina i omvandlingsprocessen från ett flerhundraårigt kejsardöme till en ung republik.

Österlin menar att missionen var att frälsa så många som möjligt och så snabbt som möjligt (Österlin 2005, 63), vilket då förde med sig en onyanserad mission där kristna värderingar, ett kristet samhälle, inte grundades utifrån att förändra den verklighet som det kinesiska folket levde i. Österlin pekar på att det kinesiska samhället vilade på en lång värdegrund, av tradition och gemenskap, medan väckelserörelsen var individualistisk präglad (Österlin 2005, 63). Ett Kina som byggde på ett nätverk av relationer där varje person hade sin plats och där religionen hade en genomgripande del i samhällets moralsystem och etik, istället för att vara en separat entitet.

Kina förför och förtrollar

Med tiden så accepterar Agnes Kina, och hon börjar t o m känna det som att hon inte kan resa därifrån. På något vis känner hon kärlek till landet och dess människor, och hon lär sig att lyssna på dess lands kultur och människor, för genom det blir hennes tillvaro enklare och hon välkomnas lättare. Dock begår hon ett misstag när hon visar övertro på den västerländska medicinen och en ung pojke vid namn Jing-Min dör på grund av felbehandling av en amerikansk västerländsk läkare. (Hansson 2005, 444), vilket skapar chock hos henne och hon hamnar i tvivel på sin tro, sitt uppdrag, sin närvaro i detta land.

Kina med en tusenårig historia av egen vetenskap, egen medicin, egen filosofi och tankesätt, egen moral och egna uppfinningar som papper och fyrverkerier. Och boktryckarkonsten flera hundra år före Gutenberg. Sett i ett historiskt perspektiv med distans, så kan jag förstå att kristendomens missionering i Kina innebar stora svårigheter och möttes med ett motstånd. Man försökte förmå kineserna att överge sina egna traditioner och sitt eget sätt till förmån för västerländskt tänkande, inte bara inom religion utan även vetenskap och medicin. För missionen handlade inte enbart om det kristna budskapet, utan missionären förde även med sig den västerländska livsstilen och det fanns de som ville påverka Kina till att bli mer västerländskt. Hanssons bok, och även Österlins skrift, visar på denna konflikt bland missionären själva.

I kapitel 7, ”Konfesionellt präglade missioner” (Österlin 2005, 175-205) beskrivs hur svenska biskopen stödde ett lutheranskt universitet i Kina, men hur försöken att skapa det misslyckades därför att man inte ens lyssnade på sina egna representanter i Kina. Man planerade och fattade beslut utan att först undersöka den verklighet som rådde. Det kan man ju se som rätt okänsligt.

Missriktad välvilja

Jag sammanfattar det svenska missionsförsöket som att man ville så väl, ändå blev det så fel. Detta beroende på för lite kunskap om, eller ointresse / avsaknad av respekt för, kinesisk kultur och livsstil. Denna trend att väst såg sig som suveräna gentemot övriga omvärlden, som kan uttryckas som att västeuropa såg sig som civilisationens högborg, var en allmän trend och inte enbart fanns inom religion, utan även inom kultur, vetenskap och medicin.

Intersektionellt perspektiv

”Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om vithet, manlighet, könstillhörighet, heterosexualiet, klasstillhörighet m.m. genom ett ständigt (åter)skapande av nya markörer som gör skillnaden mellan ‘vi’ och ‘dem’ till sociala koder (De los Reyes, Mulinari 2010, 9-10).

Vad vi har att göra med här är alltså västerländska missionärer i ett främmande land, som ser sig själva som stående för normen som de tolkar allting efter – en norm som säger att Kinas folk ”är som barn”, vilket då även innebär att det västerländska folket har en vuxen och mognare kultur och civilisation, det kinesiska folket ska uppfostras och mogna genom västerländskt synsätt. Det är ju tydligt det handlar om skillnader i ras och kultur, västerlandet mot det kinesiska folket. Det handlar även om klass då missionens inriktning är medelklassen och uppåt, även om det även fanns exempel på enstaka individer som brydde sig om underklassen som de fattiga. I sammanhanget vill jag även nämna att det kristna budskapet fördes fram genom tryckta blad, vilket då riktade sig till en begränsad målgrupp eftersom många kineser (särskilt från lägsta klassen) inte kunde läsa. Hanssons bok skildrar försök att skapa en skola och då lära kineser att läsa. De västerländska missionärerna uttryckte helt enkelt en kulturell rasism, även om enskilda undantag fanns.

Könsperspektivet är viktigt för att ta in det intersektionella perspektivet, och det vi kan lägga märke till här är att kvinnorna var i majoritet bland missionärerna. Makten låg hos de manliga prästerna, men ”fotfolket”, de som mötte det kinesiska folket ”på gatan”, det var främst kvinnor. I Hanssons bok var pastor Berg en framträdande maktgestalt.

De los Reyes och Mulinari återkommer ofta till ”heteronormen” i sin bok, jag ser att gällande det jag har läst om den svenska missionen i Kina så finns ingen diskussionen om sexuella preferenser, men visst finns det en heteronorm – för det saknas skildring av andra relationsbildningar.

Makt – en fråga om pengar och kultur

En till faktor handlar om pengar och kapitalism. Missionerna var ekonomiskt understödda av sina hemländer, så det fanns ekonomiska medel till att trycka det kristna budskapet och iordningställa församlingshus och möteslokaler för gudstjänst, prediktningar och skola – och därmed bättre bemedlade än många kineser. Ekonomiska resurser kan därmed ses som en maktfaktor för missionen.

”Vem eller vilka gynnas av ojämlikheten?” (Des los Reyes, Mulinari 2010, 47). Sett ur ett maktperspektiv tror jag att den kristna missionen gynnades av att Kina var så olikt väst, därför att väst skulle kunnat behålla en maktposition, ett ledarskap, genom försöket att sprida västerländsk kristendom och kultur. Vi kan se det i kolonialiseringen, där kolonierna var inspirerade av väst men där väst behöll kontrollen. Om väst hade lyckats skaffa sig makt och inflytande i Kina med sin kultur, kapitalism och synsätt på vetenskap, hade Kina kunnat bli underordnad väst och detta hade, menar jag, befäst väst som en maktfaktor i världen – politiskt, ekonomiskt och religiöst.

Det är på något vis ironiskt att Kina ändå har inspirerats av väst, om än på sitt eget sätt. Dagens Kina har hämtat mycket influenser från väst, men på sina egna villkor. Det är det som är skillnaden.

Des los Reyes och Mulinari skriver om ”härskarberättelsen om den europeiska moderniteten” (Des los Reyes, Mulinari 2010, 71) och jag ser det som ett uttryck för västvärldens synsätt på sig själv som det normativa centrum som resten av världen bedöms utifrån. ”Provinsialisering handlar om att kritiskt granska hur och genom vilka historiska processer som det västerländska förnuftet har konstruerats som en universell mänsklig företeelse” (Des los Reyes, Mulinari 2010, 71). Just idén om att ”det västerländska förnuftet” just är universell, kan vi ju se var något som de kristna missionärerna utgick ifrån när de tog avstånd ifrån, fördömde eller var kritiska mot det kinesiska förnuftet som det kom uttryck till i konfucianismen och taosim. Den kinesiska tanketraditionen blev, i missionärernas ögon, till något omoget.

Kineserna själva förtryckte å sin sida tillbaks. De kristna missionärerna sågs som ett hot för den kinesiska kulturen och idétraditionen. Det spreds rykten och skrivelser där man fördömde de kristna, ofta tog man bitar av det kristna budskapet ur sitt sammanhang och diskuterade kritiskt utifrån taoism och konfucianism. Men Kina försvarade sig mot västvärldens angrepp.

Referenser

De los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana, ”Intersektionalitet”, 2010, Liber förlag
Hansson, Carola, ”Mästarens dröm”, 2005, Norstedts förlag, e-bok 2011
Österlin, Lars, ”Korstågen till Kina”, 2005, Sekel förlag, Malmö

---

Raphael Mabo

Filosofie kandidat etnologi och idéhistoria

Raphael Mabo : Reflektioner om "Brukspatron Adamsson"

”Brukspatron Adamsson” av Waldenström, är en allegori som utkom första gången 1862 som följetong i tidningen Stadsmissionären. Jag har läst den tionde upplagan, utgiven 1962.  Waldenström var en bildad man som efter avslutade studier på högre läroverk, blev inspirerad av nya religiösa vindar och under en predikan inför badgäster i Sundsvall föddes idén till berättelsen.

Detta är en historia om en rik mans fall och uppgång. Brukspatron Adamsson har en hustru, som har en egen syförening, och han har två söner. Han är en gudsfruktig man som ”med en aldrig tröttnande iver vårdade sig Adamsson om de sjuka och fattiga. Aldrig var någon så nitisk att besöka armodets och eländets kyrkor som han” (Waldenström 1962, 18). Dock finns det något som beslöjar det hela. Som mor Enfaldig yttrar sig: ”Det står inte så väl till, som patron tror. Patron är falsk i anden. Med alla sina goda gärningar försöker patron bara att komma undan den sorgliga upptäckten, att det inte är rätt beställt med patron” (Waldenström 1962, 19).

Det som nu händer i berättelsen, det är att konung Justus Allsvåldig skickar Moses till att driva in Adamssons skulder. Ja, det vill sig inget bättre det än att Adamsson tvingas sälja sitt gods och sitt bruk och blir satt i fängelse ty han har inte haft ordning på sin egen ekonomi. Han var frikostig och generös mot andra men såg inte till sig själv. Adamsson ägnade sig åt andras utveckling, men inte sin egen. Brukspatron vill så gärna vara andra till lags, men det blir som skådebröd för att han ska se sig själv omnämnas i tidningen och att andra ska gilla honom.

Det som räddar honom är staden Evangelium och där får han en ny syn på tron. Så nog kan en enkel läsare som jag även förstå se att häri ligger en kritik mot den traditionella kyrkan vid den tiden. Waldenström vill visa på en annan väg, och man kan tolka honom som menande att den traditionella protestantiska kyrkan vid den tiden ledde till en väg som var falsk.

Väckelserörelsen på frammarsch

Waldenströms berättelse utkom i en tid då kristendomen i landet utvecklades och väckelserörelsen var på frammarsch med sin betoning på den personliga väckelsen. Verket ”Brukspatron Adamsson” illustrerar en personlig väckelse och är därför ett verk som ligger i linje med väckelserörelsen idétradition.

Läskunnigheten var på uppgång och intresset för tidskrifter var stort, med flera religiöst inriktade tidskrifter. Ett exempel är den engelske metodisten George Scott som startade tidningen Pietisten 1842 (Lindström 1997, 27) där C O Rosenius blev redaktör och som senare ersattes av Waldenström. Väckelserörelsen folk kom att kallas för ”läsare”, vilket enligt Lindström, underströk litteraturens stora betydelse. Dessa tidningar och tidskrifters roll var att förmedla rörelsernas självbild och självuppfattning (Lindström 1997, 28). Denna litteratur uppmuntrade till diskussion och samtal. Det var i detta tidevarv som Waldenström publicerade sin berättelse. Waldenströms historia låg tydligen rätt i tiden då det blev en stor framgång och han mottog både ros och ris. Han utvecklade berättelsen och omarbetade den till en bok och genom de många upplagorna så har han utvecklat den vidare för att spegla och ingjuta ny inspiration till väckelserörelsens diskussion och utveckling. Det var en bok som utvecklades genom de diskussioner som följdes i dess spår. (Lindström 1997, 55). Ja, jag ser absolut att man kan se den som ett viktigt dokument i förståelsen för den kyrkohistoriska utvecklingen, men däremot är det ingen faktakälla då den mer har varit diskussionsunderlag för att driva utvecklingen framåt än att vara en dokumentär om sin samtid.

Men, den speglade även Waldenströms egen religiösa utveckling. Han inspirerades av C O Rosenius och när han skrev brukspatronen så ”var han en övertygad och hängiven nyevangelist, som i allegorin sammanfattade sin kristendomskonception” (Lindström 1997, 54). Jag menar att Waldenströms egen uppväckelse är hans inspiration för sin berättelse, han vill dela med sig av sin förståelse, sina tankar och han vill föra en diskussion.

Berättar om sin tid

Kan man säga att Waldenströms bok visar på attityder och åsikter och stämningar från sin samtid, som jag enligt Bexells text tolkar som central frågeställning för kyrkohistorisk forskning? Jag får det intrycket ja. Karaktärerna berättelsen för en dialog med varandra som illustrerar olika trosuppfattningar och argumentation, och Adamsson utmanas av sin omgivning, han blir kritiserad och ställd till svars; när han faller och blir skuldsatt och får en ny tro så vänder sig hans tidigare umgänge och vänner sig emot honom. Jag menar att detta visar på Waldenströms förståelse för att alla inte okritiskt tog till sig väckelserörelsens tankevärld. Waldenström själv erfor något liknande genom att hans familj vände sig emot honom när han valde sin nya religiösa inriktning och hans far avsade sig sitt faderskap, om än tillfälligt men det torde ändå ha satt djupa spår i Waldenströms inre värld. Jag tror att man även kan se detta verk som en form av självterapi för Waldenström, att han riktar sig lika mycket till sin publik som till sig själv, där han övertygar om vägen, nåden och välsignelsen, som tillgänglig för alla. Som en tröst i en svår omvärld.

Karaktärerna i berättelsen rör sig i en miljö hämtad från sin samtid, det är ingen science fiction eller en förhistorisk fantasy, utan de rör sig under senare halvan av 1800-talet som är samma tid då boken skrevs, och illustrationerna av Jenny Nyström visar en samtid.

Jag ser boken som ett intressant tidsdokument som är viktigt i vår förståelse av religionens utveckling och samhällets utveckling i Sverige. Under 1800-talet skedde samhälleliga förändringar med både religiös förändring och industrisamhällets framväxt.

Raphael Mabo

Referenser

Bexell, Oloph, ”Kyrkohistoria och skönlitteratur”, 2012, Uppsala universitet

Lindström, Harry, ”I livsfrågornas spänningsfält”, 1997, Verbum förlag, Stockholm

Waldenström, P, ”Brukspatron Adamsson. Eller var bor du?”, 1962, Missionsförbundets förlag, Falköping

http://sv.wikipedia.org/wiki/Väckelse

---

Raphael Mabo

Filosofie kandidat etnologi och idéhistoria

Raphael Mabo : Reflektioner om Albert Camus "Främlingen"

Redan det första stycket i Albert Camus berömda litterära verk ”Främlingen” väcker idén inom mig att huvudpersonen Mersault har en speciell personlighet. ”Mamma dog i dag. Eller i går kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ’Mor avliden. Begravning i morgon. Högaktningsfullt’. Det betyder inget. Kanske var det i går.” (Camus 1942, 7)

Han visar ingen sorg, utan konstaterar lakoniskt att mamma har dött, och han inte vet om det var idag eller igår. Nyckelmeningen är ”Det betyder inget”, och det är en mening som återkommer flera gånger i berättelsen. Efter detta konstaterande går Mersault igenom sin planering för resan till det hem där hans mor har levt och andra förberedelser, som att låna en svart slips och sorgband. Han konstaterar att det är mycket varmt. (Camus 1942, 8) Väl framme vid hemmet möter han föreståndaren och de för en diskussion och han visas in till sin mors kista där hon ligger inuti. Fortfarande ingen känslomässig rörelse hos Mersault, inget mer än en tanke om han kan röka inför sin mor, och han beslutar sig för att det har ingen som helst betydelse. (Camus 1942, 13)

Det intryck jag får av Mersault, det är att han är en yngling som lever i nuet och att han har en pragmatisk personlighet. Han reflekterar sällan över sin livshistoria. Jag kan tänka mig att det naturliga när ens mor dör, är att reflektera över den tid man hade tillsammans. Det gjorde jag när min far dog. Det kom upp minnesbilder i mitt huvud. Mersault gör inga sådana reflektioner av sig själv. När portvakten för hemmet säger att hans mors vänner kommer och det behöver ordnas kaffe och stolar till dem, så är Mersaults kommentar en fråga om det inte går att släcka en av lamporna för ljuset stör honom. (Camus 1942, 13) När han vaknar hos portvakten funderar han på sina kolleger och att de nu börjar stiga upp för att gå till jobbet. (Camus 1942, 17) Jag får intrycket att hans mors dödsfall och begravning, är en olägenhet för Mersault, en händelse som rubbar hans vardag och rutiner något och därmed blir händelsen en olägenhet. Inte dödsfallet i sig som en olägenhet, utan de effekter det har på hans vardag. Dock accepterar han situationen utan protest och han följer med det som händer omkring honom.

Mersaults reflektioner gäller det han kan observera omkring sig i nuet och som påverkar hans sinnen – värmen, ljuset som bländar, tröttheten i kroppen, vinden som förde med sig salt i luften med mera.

Vad är en människa?

Jag tänker på Primo Levis ”Vad är en människa?”, där fångarna kan sägas tappa sin mänsklighet genom att deras känslor fråntas dem genom den behandling som de utsätts för. Jag tänker på Primo Levis språk som går till ett konkret beskrivande av det som händer och sker runtomkring honom i lägret, där han minskar känslobeskrivningarna. Men när jag läser Primo Levi så fylls jag av känslor, därför att de beskrivningar om vad som händer omkring honom är så detaljerade och jag kan sätta mig in i det och känna avsky, avsmak och illamående. ”Framme vid cylindern lägger vi ner syllen på marken och sedan blir jag stående där, spikrak, halvt förblindad, med öppen mun och hängande armar, uppfylld av den kortvariga och negativa extas man råkar i när smärtan upphör.” (Levi 1958, 73)

Mersault är en jag-person i Albert Camus berättelse och berättar utifrån sitt perspektiv, ett perspektiv som är fåordigt. Jag uppfattar en distans och känner mig neutral när jag läser, och får uppfattningen att den karaktär som Camus skildrar är neutral till sin hållning. Det är som att han är utan värderingar.

Låt oss nu gå över till kärleken, eller nej. Inte kärlek för det är ju Mersault vi pratar om. För honom handlar det om åtrå. Han träffar Marie i vattnet och han föreslår bio. Hon reagerar på hans sorgklädsel och han säger att hans mamma har dött, och han får lust att lägga till att det inte var hans fel (något han sa till sin chef) men han hejdar sig. Här kommer igen ”Det betydde ingenting”. Han avslutar med att tänka att man ändå alltid är lite skyldig. (Camus 1942, 26)

Någonstans har Mersault alltså känslor eftersom han tänker att man alltid är lite skyldig. Det finns skuldkänslor hos honom för sin moders död, eller är det mer av nyanser till skuldkänslor? Han lämnade bort modern till ett hem, av rationella skäl, är det en skuld om detta som rör sig i honom? Skulden antyds, men blir inte mer än så. Som den singlande röken från cigaretterna han röker, så rör dessa antydningar av skuld sig flyktigt bort från honom.

För Marie känner han alltså åtrå, inte på grund av hennes personlighet utan på grund av hennes klänning och sandaler. (Camus 1942, 45) Hon frågar om han vill gifta sig med henne och han svarar att det gjorde honom detsamma men att de kan gifta sig om hon vill. (Camus 1942, 55). Vad jag uppfattar här, det är att Mersault låter sig styras av andra. Berättelsen är fylld av flera exempel på detta. Raymond som vill skriva ett brev till sin älskarinna och ber Mersault vara hans vän. Mersault svarar ja för Raymond vill det, han svarar ja för Marie vill det. Men vad vill Mersault själv? Det lägger han inte in någon egentlig tanke om, han reflekterar inte över det. Eller kan man säga att Mersault vill vara till lags? Intressant är att andra tycker om honom, och jag funderar på om skälet är just att Mersault följer med, han innebär inget motstånd för andra, och därför ser andra honom som en vän. Mersault försöker inte åstadkomma något med andra människor, han varken styr eller manipulerar dem åt något håll, och han begär heller inget av dem. Mersault blir som en spegel för omvärlden omkring honom, han reflekterar tillbaks det andra människor vill och då uppfattar de honom som sympatisk.

David i Coetzees ”Onåd” är Mersaults raka motsats, som jag ser det. Han söker uttalat fysisk njutning och lidelse. Han följer sina lustar och tar aktiv del i sitt liv, han försöker styra och manipulera personer omkring sig, särskilt kvinnor där han är en jägare som söker fånga in sitt offer. ”Medan hon smuttar på det böjer han sig fram och stryker henne över kinden. ’Du är väldigt vacker’, säger han. ’Jag ska inbjuda dig att göra något lättsinnigt’. Han stryker henne över kinden igen. ’Stanna. Tillbringa natten med mig’. (Coetze 1999, 21)

David skaffar sig fiender genom sitt manipulerande, han förlorar sitt jobb och sin sociala status genom hans sökande efter sexuell njutning med kvinnor. Han bryter mot samhällets regler och förordningar, och han bryter sig även in i sina offers privatliv.

Observatör av livet

Mersault är en observatör av verkligheten, han gillar att titta på andra och betrakta livet omkring honom som han gör när han tittar ut för sitt fönster. (Camus 1942, 30-31) När han går vid stranden utanför semesterstugan, så ligger en man på stranden som Raymond har varnat honom för. Solen är varm och bländande, Mersault reagerar på solen. Mannen som låg ner på stranden och vilade tar fram en kniv. Den gnistrar i solen och bländar Mersault som upplever ett hugg och han skjuter. (Camus 1942, 74-75) Mersault reflekterar inte, utan han reagerar på det som hände omkring honom – utifrån en utgångspunkt där han har blivit varnad för mannen han såg ligga ner på stranden. Så Mersault vet denne man är farlig, för det har Raymond berättat.

Efterspelet som följer dömer Mersault skyldig. Detta efterspel som bedömer hans karaktär efter hans  handlingar. Uppgifter som att Mersault inte vet sin moders riktiga ålder, att han röker inför modern i kistan, att han inte gråter, att han går på bio och ser en rolig film dagen efter begravningen – allt detta blir till nackdel för Mersault och precis som David så är han oförstående. Mersault kan se att han är skyldig i samhällets ögon, som David också kan se, men varken Mersault eller David kan be om ursäkt när de anklagas, eller visa en ånger.

I Kafkas ”Förvandlingen” har vi Gregor som förvandlas till en skalbagge och han har inte längre möjlighet att kommunicera eller bete sig på det sätt som uppfattas som mänskligt, och genom detta hamnar han i ett utanförskap, i en icke-mänsklighet. Mersault beter sig inte enligt samhällets norm, han reagerar inte på ett sådant sätt som åklagaren, eller prästen för de dödsdömda, förväntar sig att en människa reagerar på. Gregor döms ut som en insekt, och Mersault döms till döden och därmed till en icke-människa. Mersault är inte tillräckligt mänsklig för att få leva. I båda fallen så tolkas de av omgivningen, och omgivningens tolkningar visar en skillnad mot det inre liv som både Gregor och Mersault har. Jag frågar mig, kanske det skulle vara annorlunda om vi verkligen kunde gå in i djupet av varje människa och uppleva varandra inifrån? Både Franz Kafka och Albert Camus har här tagit upp en kommunikationsproblematik mellan en människa och omgivningen. Omgivningen dömer människor utifrån omgivningens egna tankar och präglingar. En skillnad finns, Camus Mersault kan kommunicera med mänskligt tal medan Kafkas Gregor inte kan göra det. Dock hjälper detta inte eftersom omvärlden runt Mersault ändå tolkar Mersault utifrån egna värderingar och förväntningar.

Erica Appelros diskuterar kroppens gränser och identifikationsbetydelse utifrån religion, att genom det yttre signalerar vi vår tillhörighet vilket också kan leda till utanförskap.(Appelros 2012, 157-159) I Camus berättelse så bryr sig Mersault om det yttre, det är det han ser och reagerar på. Vi kan kalla det för en objektifiering, däremot har han inga djupare tankar om vad det innebär. Jag säger att han i stort avstår från att tolka sin omvärld, istället reagerar han på händelser och uttryckt utan djupare reflektion. Han själv klär sig som andra och har inga speciella kännetecken.

Utanför språket, utanför samhället

Appelros menar att människor har en konceptualisering som innebär att vi kan förstå varandra, även om detaljerna i konceptualiseringen kan skilja sig åt. (Appelros 2012, 160) Att det finns en social och språklig begreppsvärld. Kopplar vi detta till Camus berättelse så finns denna sociala och språkliga begreppsvärld utanför Mersault och han själv deltar inte i den, han är utanför men det tycks mig som att han själv inte förstår det, också för att det inte tycks intressera honom huruvida han är inkluderad eller exkluderad i världen eller inte. Appelros skriver om kulturella och sociala normer. Jag ser i berättelsen att Mersault bryter mot de som gäller i hans omvärld och därför blir han dömd. Han har icke-normativa reaktioner och det gör att han passar in i vissa koncept i omvärlden, exempelvis konceptet av att vara ond. Mersault tror inte på Gud, och jag tänker att han inte är en person som tror på något annat än det han själv upplever fysiskt. Detta ger han själv ledning till genom ”mina fysiska behov ofta störde mina känslor” (Camus 1942, 81)

Mersault är en person som inte har mycket att säga i berättelsen, och då tiger han. (Camus 1942, 83) Helen Andersson skriver om språket som gränsdragare mellan mänskligt och icke-mänskligt och säger om Kafkas berättelser ”det är hur man talar som avgör en människas öde.” (Andersson 2012, 89) Jag menar att detta är tydligt i Albert Camus berättelse, där Mersaults fåordiga kommunikation och hans icke-normativa svarsbeteende ställer till besvär för honom i bokens slutskede.

Tidigare har jag framfört att han får vänner och en kärlek genom att han följer med utan motstånd det som händer och han bejakar de förslag som kommer från utomstående, utan vidare reflektion. I början av boken ger detta honom framgång, sen vänds det till nederlag genom dödsskjutningen av mannen på stranden. I kapitlen efter den händelsen så frågas han ut och han ger fortfarande inget motstånd till det som händer honom, men här är en intressant grej. Han ger inte de svar som förväntas av honom, kanske för att han avkrävs förklaringar och det blir ett för stort krav på honom. När det inte räcker med ja eller nej eller en kortare kommentar utan inre reflektion, när man begär en förklaring utifrån ett inre sökande, då kan han inte ge det.

Andersson skriver: ”Det är begripligheten, språket som definierar det politiska djur som är människa. Är du obegripligt, det vill säga talar på ett felaktigt sätt, är du hänvisad till den enbart djuriska sfären.” (Andersson 2012, 88)

Mersault är obegriplig för domaren, åklagaren och prästen och han blir till en icke-människa, men Mersault vill inte vara en del av omgivningens verklighet. När prästen säger han ska be för honom så brister det i Mersault. (Camus 1942, 147) Vi får reda på att för Mersault så har alla lika betydelse, och i slutändan så betyder det inget. Det är den biten som krockar mellan Mersaults verklighet och omgivningens, för i omgivningens verklighet så betyder det vad folk gör, vem man är och vad man tycker. Det är det som en människa är i världen omkring Mersault, att det finns en mening. Och för Mersault, där inget betyder något, så finns det inte det och därför är han en icke-människa.

Livsfrågor och mening

Albert Camus berättelse väcker frågor om vårt samhälle och om relationer, om reaktioner och normer och attityder. Berättelsen tydliggör, genom Mersaults fåordighet och fåkänslighet, omgivningen kring Mersault. Genom Mersaults sätt att vara ser vi hans omgivning mer. Det är effekten av Albert Camus stilistiska grepp, och däri ligger också berättelsens mästerskap – att den väcker frågor och visar upp människor där jag som läsare får reflektera och betrakta över dessa människor omkring Mersault, för genom att han inte reflekterar över dem ges jag som läsare utrymme att göra det. En fråga som återkommer till mig är – vad är viktigt, vad betyder något, är det viktigt att det betyder något, är det viktigt med en mening?

Referenser

Albert Camus, ”Främlingen”, 1942, Albert Bonniers förlag 2009

Franz Kafka, ”Förvandlingen”, LL-Förlaget 2010

Erica Appelros, ”Kroppens gränser”, Textkompendium Mänskligt och omänskligt, Uppsala universitet 2012

Helen Andersson, ”Mellan människa och icke-människa”, Textkompendium Mänskligt och omänskligt, Uppsala universitet 2012

J. M. Coetzee, ”Onåd”, 1999, Brombergs Bokförlag 2000

Primo Levi, ”Är detta en människa”, 1958, Bonnierpocket 2001

---

Raphael Mabo

Filosofie kandidat, etnologi och idéhistoria.

Raphael Mabo : Jag har en dröm...

Jag drömmer om ett samhälle som är utan krig. Ett samhälle där människorna hittar fred med sig själva, för jag menar att det är förutsättningen för ett samhälle i fred - fred inuti skapar fred med det som finns omkring. När vi människor släpper detta med prestige och makt över andra, när vi människor skapar fred med vår egen livsångest, då kan fred hända även i det yttre.



Att utveckla sig själv - personlig utveckling - ser jag som ett fredsarbete med sig själv. Att omfamna mer av sig, tillåta mer av sig, och nå ett djupt varande i sig själv med sig själv - där kärleken kan finnas och växa och leva och expandera och uttryckas i livet omkring och genom våra handlingar…



Det är min dröm.

Vad är din dröm?



Ljus och kärlek till dig

Raphael Mabo

Zen-coach

Raphael Mabo : Det bara händer...

Igår höll jag en meditation på Helheten i Örebro, och efteråt reflekterar jag över - som så många gånger förr - att det är som att det inte är jag som gör, utan det kommer igenom mig. Dessa meditationer händer, utan att jag upplever att jag verkligen "gör" dem. Utåt sett kan det verka som att jag "gör", men min inre upplevelse är att jag hänger på det som kommer.

Många gånger när jag har skrivit har jag haft liknande upplevelse, att skrivandet "händer" mer än att jag "gör" det. 

Den indiske mystikern Osho kallade detta för "gudomlig inspiration". I Taoismen finns tanken om en "världssjäl" som representeras av naturen och människan bör sträva efter att följa naturens rytm, livets rytm, vlket uttrycks genom begreppet "wu-wei". Enkelt uttryckt så innebär wu-wei att vara i agerandet istället för att det är intellektuellt uttänkt eller planerat, så följ med det som är och låt dina aktiviteter hända naturligt, låt livet ta dig med och då blir handlandet, agerandet, görandet utan ansträngning. Detta är ett tillstånd som på svenska kan kallas "vara i flöde" och på engelska uttrycks som "flow". Många konstnärer har genom århundraden uttryckt ett liknande tillstånd, när konstverket skapas genom dem istället för att de verkligen intellektuellt konstruerar det. På engelska kan man säga "effortless doing" - görandet utan ansträngning eller icke-görande - som också har kopplingar till zen-buddhism.

Jag hälsar fantastiska du!

Raphael Mabo

Zen-coach

Raphael Mabo : Trösten i enheten

I Zen-coaching är en vanlig fråga - "Kan du acceptera din inre upplevelse?". Och om man inte kan göra det så är nästa fråga - "Kan du acceptera att du inte kan acceptera din inre upplevelse?". Jag tycker om symboliken i Yin och Yang-symbolen, en cirkel med en svart våg och en vit våg. I det svarta en cirkel av vitt, och i det vita en cirkel av svart. I Yin finns Yang, och i Yang finns Yin, tillsammans är de ett. Martinus Thomsen var en dansk filosof inom kosmologi och han skrev bokverket "Livets bog", bland det han skriver finns synen att både det vi uppfattar som "gott" och det vi uppfattar som "ont" leder vägen framåt till det som är "gott" och därför sade han "Allt er meget godt".  Oavsett om vi gör "rätt" eller "fel" så hamnar vi alltid "rätt" till slut. Det är bara en fråga om perspektiv, mellan makro och mikrokosmos.



Detta var några infallsvinklar på enhet och dualism samtidigt, som kan tyckas vara en paradox men från ett högra plan inte är det. Jag tycker detta är intressant och någonstans trösterikt. Vi kan uppleva oss som individer, separerade från varandra, men samtidigt så ingår vi alla i detta oändliga liv, som en oändlig organism eller oändligt varande. Cellerna i min kropp är egna individer, samtidigt som de också bygger min kropp som jag uppfattar som en. Det är bara en fråga om perspektiv, och från det högre perspektivet är vi alla ett… 



In lake'sh (från Mayafolket) = "Jag är en annan du".



Önskar dig kärlek och fred med allt som är*

Raphael Mabo

Raphael Mabo : Medskapare av kultur

Jag går en kurs i etnologi, om myter och ritualer, och i kurslitteraturen - "Etnologi. Perspektiv och forskningsfält" Alf Arvidsson - så hittar jag att kulturen är skapad, enbart skapad, av människan. I detta finns perspektivet att vi inte har en kultur när vi föds, utan kulturen är något vi lär oss och interagerar med genom medskapande. Vi föds in i ett kulturellt sammanhang (vår familj) och vi bidrar till dess utveckling genom våra handlingar. 

   Delvis håller jag med, för jag reflekterar att jag har ett vidare perspektiv som handlar om själens oändlighet där vi i varje liv samlar erfarenheter. Min upplevelse är att när vi föds så är vi inte som ett oskrivet blad, utan vi har - i vårt undermedvetna - med oss erfarenheter och upplevelser från det tidigare. Och detta är en del av det som påverkar hur vi interagerar med vår omvärld. Våra erfarenheter i själen blir som ett filter som vi tar in omgivningens undervisning med, vår uppväxtmiljö, föräldrarna, kompisarna och händelser.

   Jag ser själens erfarenheter som ett frö till den personlighet som vi utvecklar under vår uppväxt. Sedan beror mycket på jorden som fröet är satt i, väder och vind, andra växter i närheten, och ja hur väl fröet tas om hand. Det påverkar växandet och växtens möjligheter till överlevnad och dess utseende och funktion i världen.

   I detta finns även begreppet karma, som är en parameter som är som ett frö till det som händer omkring oss, de utmaningar vi har genom livet. Karma som tankar, känslor och handlingar vi skickat ut tidigare, och som vi skickar ut i varje upplevelse av nu. Karma som del av det kollektivt undermedvetna, där vi alla är ihopkopplade.

   Jag minns en regression för många år sedan, där jag upplevde mig själv som en växt. Som en tusensköna på ängen och rötterna satt ihop med andra växters rötter och vi var som en familj som kände varandra och påverkade varandra.

   Jag tror att så fungerar det kollektivt undermedvetna också. Vi påverkar kulturen och vi påverkas av kulturen, både genom våra direkta fysiska upplevelser genom våra sinnen men även subtilt i vårt undermedvetna. Vi har ledningar till varandra där tankar och känslor åker runt och mellan oss, vi påverkas av andra och andra påverkas av oss. Mycket av det vi tänker och känner är som ihopsamlande tankar och känslor som har åkt mellan flera människor, mycket är inte ens vårt eget för det kommer inte ursprungligen från oss.

   Ett sätt att testa detta på är - fråga kroppen. "Tillhör detta jag känner nu någon annan?" (känner, tänker, upplever...). Känns det lätt och expansivt, så är det någon annans ( = Ja), känns det tungt och begränsande och intryckt, nertryckt så är det ditt eget (= Nej). 

   Är det någon annans så kicka iväg det, åter avsändaren. :) (du behöver inte veta vem eller vilka det kommer från)... Be din kropp släppa taget om det och skicka åter avsändaren. Ibland kan man behöva göra detta flera gånger för det kan finnas upplevelser i upplevelser, tankar i tankar, känslor i känslor - lager av lager av lager..

   Är det ditt eget, så jobba på ett annat sätt med dig själv. Möt känslan, upplevelsen, tanken. Betrakta din upplevelse som den är och omfamna den, omfamna dig. Du är inte fel som känner eller upplever. Du har en upplevelse, men du är den inte. 

   Eftersom medvetandet är oändligt, själen är oändlig (och själen har ett medvetande), så kan man säga då att medvetandet inkluder allt? Inkludera även din upplevelse i dig, tillåt dig känna och vara utan att döma och om du dömer så inkludera även det.. Det som är, det är. Och allt är.

   Jag kommer ofta att tänka på Parmenides, och det kommer från när jag läste idéhistoria för 20 år sedan (tiden går *ler*).  Parmenides var en av det antika Greklands filosofer, och han uttryckte sig om varat. Varat var enligt Parmenides existensen, allt som finns. Han hade begreppet icke-varat för att säga att det inte fanns. Allt var varat. Och även om ett icke-varat skulle finnas så skulle det också vara varat. Hans bild av världen var alltså oändlig. Det finns inget utanför, för även "utanför" är "innanför". Allt inkluderas, inget exkluderas. Allt är varande. Han beskrev "oneness" för så länge sedan. 

   Och det är intressant, att du och jag och vi upplever som vi gör just nu och vi skapar den kultur vi har just nu och denna kultur påverkar oss och vi påverkar den. Vilken kultur vill du leva i och verka? Hur vlll du ha det omkring dig? Hur kan det du tänker, känner och upplever bidra till det omkring dig? Vad händer när du ger av ditt hjärta?

   Jag avslutar med ett uttryck från den danske filosofen Martinus Thomsen - "Allt är meget godt" (Allt är mycket gott). 



Jag hälsar din oändlighet och varande och allt som är du!

Raphael Mabo